Snaps till sillen

Då jag var barn i början av 30-talet, var jag med mina föräldrar och faster och farbror ute och åt nästan varje söndag, ofta på gästgivaregårdar. Broby var en av favoriterna med ett delikat smörgårdsbord. Enda felet var, att de inte hade några spriträttigheter. Eftersom herrarna, och föralldel även damerna, gärna ville ha en snaps till sillen och ordet rattonykterhet ännu inte fanns, bilarna var inte särskilt många, försökte man lösa problemet. Sprit kunde givetvis inte serveras vid bordet, utan en servitris kom vid lämpligt tillfälle ut och meddelade, att det var telefon till någon vid bordet. Telefonen fanns i köket och snart hade alla fått sin snaps stående ute i köket. Till halvan följdes samma ritual. Jag vill gärna påpeka, att ingen i sällskapet var någon större konsument av alkoholhaltiga drycker, men det hörde till sillen, för aptitens skull. Hemresorna gick också alltid utan problem. Någon polisövervakning fanns inte, nästan inga bilar heller, mest hästskjutsar.

Britta Wiberg

Rådigt ingripande

Strax före jul 1961 besökte jag gästgivaregården för att äta julbordet tillsammans med min dåvarande flickvän och en god vän. Medan vi satt och åt blossade det plötsligt upp i en av gardinerna vid fönstret en bit bort. Min gode vän insåg genast faran i situationen och rusade bort till fönstret, ryckte ner gardinen och stampade på den och släckte därmed elden. Det hela gick så snabbt att jag tror att övriga gäster i matsalen knappt märkte det hela. Till saken hör att min gode vän var brandkapten och fick nu verkligen tillfälle att pröva sina kunskaper i brandsläckning.

Lars-Olof Strandberg, Yngsjö, då fänrik vid A3

Herremansfasoner

En man, med guldgaloner på både armar och ben, kommer in på Broby Gästgivargård. Han slår sig ner vid ett av borden, kallar till sig serveringsflickan och säger: Jag vill ha mat och jag vill ha den NU”. För att understryka allvaret i sin order, lägger han upp sin sabel, med en skräll, på bordet.
Flickan som ska servera denne man blir rädd och detta ser hennes fästman, som är dräng i Skjutsstationens stall. Han låter sig dock inte imponeras av herremansfasonerna utan går helt resolut ut i stallet, tar fram en dynggrep ochgår in med den i matsalen. Där lägger han grepen bredvid sabeln och säger på lugnt Göingemaner: ”Ska du äta med en så stor kniv, så får du väl ha en lika stor gaffel”.

Okänd?

Gästgivaregårdens spöken

Det ryktas att friherrinnan Margareta von Ascheberg som levde på Vittskövle slott är en av dem som går igen på Broby Gästgivaregård, efter ett möte med den döde major von Khevenhüller som hon hade i samband med en övernattning där 1772. Majoren mördades av den dåvarande krögaren Jeppa Jensen, som ville åt hans penningpung med elva tusen daler i gulddubloner. Dessa skulle till Krigskollegiet vid Munkbron i Stockholm. Jeppa Jensen fick senare sona med sitt liv för mordet. Det sägs att majoren därefter fick ro i sin grav och inte har gått igen sedan dess, men vem vet? Kanske spökar också Jeppa Jensen?

Peter Maunula, Kristianstadsbladet.

Oförklarligt på Broby Gästis

Söndagen den 5 december 2004 sitter vi i Skänkrummet och dricker kaffe efter ett Julbord. Vi är fyra personer och vi sitter vid fönstret mot torget till vänster om dörren till Kammaren. Det sitter några gäster till längre bort. Vi är max tio personer i rummet och alla sitter. Till höger om dörren in till Kammaren står ett tomt hörnbord i rummets längdriktning och på bordet ligger en duk. Duken ligger utlagd som den ska. Hade den legat snett eller på nåt annat sätt avvikande, hade vi noterat det när vi valde bord för vår kaffesittning.

Vi sitter alltså alldeles intill och ingen har lagt märke till nåt konstigt med duken. Minnet säger att det kan ha varit en röd-vitrutig kaffeduk som hängde ner ungefär 10 cm runt bordet, liksom på övriga bord. Stämningen är lugn i Skänkrummet, lågmält samtal pågår och ingen är uppe och rör på sig. Jag sitter med ryggen mot Kammaren och har alltså det tomma hörnbordet med duken alldeles till vänster om mig. Vid bordet finns ingen och mellan mig och bordet finns heller ingen.

Plötsligt förnimmer jag att något rör sig till vänster om mig och vänder instinktivt blicken mot hörnbordet. Jag ser då hur duken, från att ha legat som den skulle, sakta flyter iväg mot kortsidan och rasar ner på golvet. Vi fyra tystnar och tittar på varandra och undrar lite hur nu det kan ha gått till....?? Att duken av sig själv skulle glida bort och ner över kortändan var nämligen omöjligt så som utgångsförutsättningarna var.

Knut Leyden